EVEN IF I FALL OFF THIS EARTH

Den där känslan när man ligger på rygg och jorden plötsligt kantrar så att det känns som att man inte längre tittar upp på himlen utan ner i den oändliga rymden. Man faller inte, för dragningskraften från den stora kroppen, planeten, håller en kvar.

Igår vandrade jag runt på gatorna i Råsunda, och mötte reflektionerna, skuggorna, av mina tidigare jag. Tonåringen med hjärtesorgerna, på besök hos sina mostrar. Tjugoåringen, som fått sitt första andrahands-kontrakt, på väg till t-banan och reklamskolan med pannåer och prestationsångest under armen. Trettioåringen, hand i hand med kärleken, på väg till bageriet runt hörnet.

Jag såg mig amma på en parkbänk. Och förtvivlat lyfta upp en baby som inte ville sluta skrika. Såg mig springa med min nyfödda i vagnen och en tvååring på ståbräda, svettig, med andan i halsen på väg till förskolan.

Såg mig i några av mina lyckligaste och mest tröstlösa ögonblick. Såg mig på väg hem hundratals sommarnätter som den igår.

Jag la mig i gräset bland tusenskönorna. Och tänkte att när en famn gick mig förlorad så fanns det en annan som fångade mig. Tårarna torkade och det fanns en hand att hålla i. Jag trampade vidare på de här gatorna.

Och det gör jag än.

Och när det ibland känns som att jag ska trilla av den här jorden så vet jag att den vida rymden ska fånga mig.

[8/100] This is an image in my 100-series. The project consists of self portraits and started out as a daily task but currently I try to fit it in whenever I can on a regular basis. It's my ambition to take 100 self portraits until midsummer 2017, commenting and conceptualizing, experimenting and learning, and most of all – working what I got.